Varje söndag klockan nio ringer jag min mamma. Det har varit tradition i säkert tio år. Förr brukade hon och pappa ha så mycket för sig att det kunde vara svårt att få tag i dem på telefon, och på den tiden hade folk inte små mobiler i fickan. Söndagseftermiddagar klockan tre svensk tid verkade vara en lämplig tid att ringa, och så har det förblivit.
Om mamma någon gång vill ringa mig, så slår hon 1# och därmed ringer min Ericsson-telefon från fyrtiotalet, som står på en gammaldags telefonbänk i matsalen. Telefonen är kopplad till en äldre modell telefonsvarare som hälsar på svenska: ”Det går bra att lämna meddelande efter ett antal toner, tack”.
Visserligen har jag numera mobiltelefon och också två andra telefonlinjer, men den gamla svarta telefonen, och faktiskt den linjen, är mammas, så hon hör på min svenska röst att hon har kommit rätt. I mitt yrke vill jag inte ha telefonsvarare på mitt vanliga nummer – jag vill ju inte att någon patient med hjärtsymptom ska söka mig hemma och lämna meddelande i hopp om snabbt svar istället för att ringa efter ambulans. Alltså har vi ett antal mer eller mindre hemliga telefonlinjer.
I morse var vi uppe extra tidigt och åkte till kennelshoppen. Där finns det en stor inhägnad, där vår nio månader gamla schäfervalp kan få springa lös. Moses älskar att rasa omkring där ibland på söndagsmorgnarna. Klockan tre minuter över nio stängds vi grinden och släppte lös Moses. Medan han rusade runt ringde jag Sverige på mobilen. Det är lite struligt med alla siffror – först gratisnumret till vårt utlandssamtalstelefonbolag (svenska språket tillåter fantastiska ordbildningar!), sedan numret till Sverige och mammas nummer, så vårt huvudnummer och till sist vår personliga kod.
Telefonen ringde fem, sex signaler, sedan kopplade den över till sommarstugan; inget svar. Tio minuter senare repeterade jag den långa nummersekvensen med samma resultat. Jag skulle kunnat ringa upp telefonsvararen i matsalen och lyssna efter meddelanden, men eftersom vi räknade med att vara hemma inom två timmar väntade jag.
Telefonsvararen blinkade. Det var mammas syster. Mamma hade hamnat på golvet under natten och var nu inlagd på lasarettet. Dessutom hade Moster hört att en av mina kusiner hade dött. Moster visste vilken avdelning mamma låg på, men visste inte numret till lasarettet. Google hade numret på en tiondels sekund.
Snart pratade jag med avdelningssköterskan. Alla hoppades att det inte var något allvarligt. Hon antydde att någon kanske kunde ringa mig efter ronden i morgon bitti, således mer eller mindre mitt i natten vår tid.
Så nu sitter jag här och kan inte annat. Inte tänkte jag på sånt här när jag flyttade hit i min ungdom; i den åldern tänker man inte på hur avstånd påverkar våra relationer, till och med i denna moderna värld med all sin teknologi. Jag har mina svenska föräldrar, en på sjukhus och en på demensavdelning, ett jobb som kräver mer än jag anade när jag valde det här yrket, ett antal husdjur och ett par amerikanska barn i tjugoårsåldern, som inte alltid är så självständiga. Just nu känner jag mig dragen i flera riktningar.
Visst är det konstigt – impulsen att skriva lite på svenska igen i den här bloggen kom över mig igår kväll amerikansk tid, alldeles medan mamma låg på golvet i sin lägenhet mitt i natten där borta i Sverige.
0 Svar till “Inget Svar”