I våra trakter brukar folk inte låsa sina hus. De flesta lämnar till och med bilnycklarna i tändningen; det händer sällan något. Jag har lite svårt för att vara så tillförsiktlig, så vi brukar låsa dörrarna när vi åker hemifrån och när vi går och lägger oss. Visst händer det att vi glömmer låsa, och det visade sig vara fallet härom natten.
Det var nästan midnatt när vi vaknade av oljudet på nedre våningen. Vi hörde fotsteg och röster.
”There are people in the house!” viskade Emma. Moses, vår fyrtio kilos svarta schäferyngling, hoppade upp i sängen och klämde in sig mellan sänggaveln och Emmas kudde. Det var alltså upp till mig att undersöka saken.
Jag fick på mig kalsongerna ut och in och fram och bak och påbörjade därefter mitt farliga uppdrag att söka mig genom huset på jakt efter inkräktarna. Huset var tomt; jag såg inte ens katterna.
Då hörde jag två kvinnoröster utanför, och så tändes ett par billyktor. Jag blev med ens medveten om min otillräckliga klädsel för uppdragets nästa fas. Jag rusade upp till sovrummet, slängde på mig ett par jeans, slet med mig ficklampan från nattduksbordet och störtade nedför trappan och ut på gården. Där stod jag snart öga mot öga med två damer i sextiofemårsåldern, som verkade ha stora svårigheter att backa ut bilen från vår garageuppfart.
”Can I help you?” frågade jag stöddigt.
”We´re looking for the Bed & Breakfast”, svarade de två.
”That´s next door, over there”, pekade jag med ficklampan.
”Were you inside our house?” frågade jag sedan.
Jodå, de hade mer eller mindre gått husesyn. Jag frågade om de hade sett eller släppt ut katterna. De hade ingen aning. Jag svor.
Tillbaks inne i huset tog jag ficklampan och gick på kattjakt utan resultat. Jag sprang in i sovrummet igen och berättade vad som hänt, sedan gick jag ett varv till utan att se några katter.
”OK, you take Moses, I´ll look, sa Emma. Moses hade inte rört sig ur fläcken. Jag satt med honom. Hans öron vred sig medan vi lyssnade hur Emma gick runt och lockade på katterna, som snabbt dök upp från sina gömställen.
Nu är vi mycket bättre på att låsa dörrarna till natten – inte bara för att Moses inte vaktar så bra ännu, utan också för katternas skull!
Hej hamnade hos dig via random blog och det var ju trevligt. Fnissade glatt åt ditt tantbesök mitt i natten, läste vidare och undrar hur det gick med lilla mamma på sjukhuset? Hoppas verkligen att det ordnade sig för henne. Välkommen in till min blogg.
Kram Maggan