Två månader efter att vi förlorat vår femtonåriga schäfer sa en patient till mig: ”Jag har valt er till att adoptera en av mina valpar”. Jag hänvisade artigt till att min hustru handlade alla sådana ärenden och försökte byta samtalasämne. ”Nej, jag menar allvar, påpekade hon. Han har blåsljud på hjärtat, och fastän veterinären tror han kommer att växa ur det, så kan jag inte sälja honom. Jag vet att ni två skulle ta bra hand om honom om han inte skulle bli bättre”. Jag mumlade igen att min fru hade ansvaret för alla sådana frågor, på vilket hon bara svarade att hon skulle ta valpen med sig på nästa mottagningsbesök.
Veckan därpå kom hon på återbesök. Hon satt i undersökningsrummet och såg hemlighetsfull ut. När jag vid ett tillfälle måste lämna rummet och gå ut till sköterskemottagningen förstod jag varför. Där satt Emma med en helsvart schäfervalp i knät, och båda såg mycket belåtna ut. På golvet nedanför henne stod en tvättkorg, som valpen hade smugglats in i.
”Låt oss åka och se föräldrarna!” sa Emma. Vårt öde var förseglat.
Mamman var inte helt begeistrad i att vi kom och tittade på en av hennes valpar. Pappan däremot låg efter ett par minuter på golvet och lät mig klia magen på honom. Alltså bildade vi oss uppfattningen att även Danny-boys avkomma skulle vara lugn och fin.
Tjugofyra timmar senare var vi tillbaka hos patienten och hämtade Moses. Vi kallade honom Moses eftersom han kom i en tvättkorg.
Moses visade sig vara ohyggligt komplicerad, och fick oss att gå på tre eller fyra valpkurser. Vi har läst ett dussin böcker och har konsulterat med alla tillgängliga experter, inklusive en i Norge. Moses verkar intelligentare än andra hundar men är också så ängslig i vissa situationer att vi inte kan utgå från att han ska klara vad som helst ännu. Han hade inga problem när vi lade om vinterdäcken mitt under rusningstid intill två byggprojekt i grannstaden, medan han däremot kan vägra kissa i skogen bakom huset efter skymningen.
Nu, åtta månader senare har han inte längre blåsljud. Däremot har han på något vis fått Emma till att laga organiskt kött, kyckling eller lever tre mål om dagen medan vi äter sallad och vegetarisk chili. Han åker i framsätet när hon kör och jag inte är med, och Moses har tagit världen med storm. Alla människor vi möter är på något underligt sätt dragna till den här hunden, som har den tjockaste, lenaste, glansigaste päls jag någonsin sett på en schäfer och de brunaste, djupaste, klokaste ögon jag någonsin sett på en hund. Det är något profetiskt över hundrackan; han får alla att stanna vad dom än gör, och alla vill följa Moses, precis som i Gamla Testamentet.
1 Svar till “Historien om Moses”