När jag som artonåring kom till Amerika som utbytesstipendiat hade jag den säkerligen vanliga förväntningen att alla amerikaner levde i lyx, körde Cadillac och simmade i egen swimmingpool.
Vårt Loftleidirplan drevs av gamla Royce Rolls turbo-prop motorer och landade i New York ett par timmar försenat, så vi missade vårt anslutningsflyg till Boston.
Klockan två på morgonen, tjugofyra timmar sedan jag lämnade Sverige, träffade jag min amerikanska värdfamilj för första gången. Dom verkade tröttare än jag var. Deras son, min ”bror”, låg på sjukhuset, och när vi till slut lämnade terminalbyggnaden visade det sig att de inte körde Cadillac, utan en Studebaker herrgårdsvagn. Jag lade in min resväska, mitt handbagage on min gitarr där bak, och noterade att det fanns en hel del hö i lastutrymmet.
Tre kvarts timme senare, efter en lång bilfärd ut ur Boston och genom stad efter stad med villor på stora tomter i helmörker, svängde vi in vid deras röda enplansvilla med hästhage bakom. Där bodde ”Playboy”, deras häst, som jag skulle komma att mata varje dag när jag kom hem med den gula skolbussen.
Trettiosju år senare bor jag i Amerika, med swimmingpool och tre lyxbilar, om man räknar med den tolv år gamla Chryslern med nummerplåten som säger ”LYXBIL”. Den kärran tog vi idag för att titta på ett parti hö en och en halv timmes bilväg norrut och för att ta hem sex balar till Caleb, vår häst, som inte har så bra hö där han nu är inackorderad.
Inte tänkte jag mig då, sommaren 1971, att jag också en vacker dag skulle köra runt med hö bak i bilen…
0 Svar till “Hö bak i bilen”