I morse när vi vaknade var hela världen vit, sånär som på floden, som låg där svart och såg ovanligt kall ut. Vi tittar inte på TV och lyssnar nästan aldrig på radion, så vi får vår väderrapport i vanliga fall via dagstidningen och vid ovädershot via väderradion, som har en datorröst och repeterar rapporten dygnet runt.
Det här snöfallet var inte förutspått av dagstidningen, och jag tror att många här var oförberedda. I våra trakter är det ganska ovanligt med snö före Thanksgiving.
Hundarna var smått roade av snön. Schäfervalpen, som nu är ett och ett halvt år visade störst entusiasm eftersom han bara har genomlevt en vinter tidigare. Beaglarna rusade ut vid morgonpromenaden och slirade på altanen och nedför Kyrkgatan, men sedan lugnade de ned sig.
Vi hade planerat att åka till stallet med lite hö till Caleb, men den gamla Chryslern med ”LYXBIL” skyltarna har fortfarande sommardäcken på och när jag körde den en kilometer långa vägen till postkontoret och tillbaka för att hämta posten slirade jag i uppförsbacken. På hemvägen jobbade de låsningsfria bromsarna. Det var uppenbart att vi inte kunde ta den bilen till stallet. Den enda bilen med dubbdäck så här tidigt på året var fin-SUVen och den har aldrig haft hö där bak. Vi hade den detaljerad för en månad sedan, så jag bestämde mig för att åka in till järnaffären ett par kilometer härifrån för att köpa riktigt stora plastsäckar, så vi kunde ta åtminstone en höbal i SUVen utan att skräpa ned.
När jag hade järnaffären inom synhåll blev det stopp på grund av en lång bilkö. Vi har aldrig bilköer annat än under sommartid här. Det var uppenbart att det hade varit en olycka längre fram på vägen. Jag satt stilla ett tag och såg sedan bärgningsbilen med en krashad pick-up där bak. Jag såg polisens blåljus en bit bort när jag så småningom kom fram till järnaffären.
Vid kassan hörde jag skvallret om hur någon kraschat in i ambulansen efter pick-upolyckan. Det är samma historia varje år; folk är oförberedda och kommer inte ihåg hur man kör på halt väglag.
Efter lunch körde vi med Moses och en plastinpackad höbal i finbilen till stallet för att hälsa på Caleb. Han var inne i sitt stall, medan de andra hästarna, inklusive de två andra, frusna, araberna var ute. Hemma igen blev det brasa i kakelugnen och lite ost och rödvin.
Vi var oförberedda – det har plötsligt blivit dags att göra lite glögg att dricka när vi kommer in från kylan!
0 Svar till “Novembersnö”