Tredjedag jul började beskedligt nog. Våra nattgäster, min svåger och svägerska, är stora kaffedrickare, så jag var uppe tidigt och satte på en andra omgång kaffe så snart timern hade bryggt den första karaffen. Jag jobbade den lördagmorgonen 8 – 12, så vi hade inte så stora tidsmarginaler.
Just som andra satsen kaffe var klar gick strömmen. Alla de små ljuden i huset tystnade och den tidiga morgonen var nästan kolsvart. Även grannens hus låg mörkt, trots att han en automatisk generator. Även sådana kan tydligen låta bli att fungera.
Emma var ute med Moses. Jag tände några fotogenlampor för att underlätta hennes återkomst.
Det blev ingen dusch, bara lite poolvatten till att dra håret bakåt. Eftersom vi har egen brunn har vi ju inte ens rinnande vatten när det blir strömlöst. Jag fyllde några hinkar från poolen så att våra gäster skulle kunna spola toaletten.
Jag klädde mig i halvdunkel, och insåg när det var för sent att tillrättalägga mitt misstag att jag hade bruna manchesterbyxor och en mörkgrå polotröja – inte den olivgröna som jag trodde jag hittat längst bak i garderoben.
Våra nattgäster vaknade och fick sitt morgonkaffe. Jag åkte in till jobbet. Vår lilla stad låg öde. Järnaffären, McDonald’s och Dunkin Donuts låg mörka och stängda på grund av strömlösheten.
Inne på mottagningen sken nödljuset och ett larm tjöt. Ledningen hade beslutat att vi skulle stänga för dagen. Utan ljus, värme eller datorer ansåg de att det inte var värt att försöka hålla öppet, så personalen ringde alla bokade patienter och avbeställde. Inga nya tider kunde bokas utan datorerna.
Hemma igen var alla kaffesugna. Inga problem – man är väl scout, tänkte jag. Jag hittade en gammal campingspis med en halvfull gasolflaska, som jag satte upp på glasspishällen i köket. Det började ju bra, och vattnet i kaffepannan började ånga medan jag fyllde Melittatratten med kaffe.
Helt plötsligt kände jag en svag lukt av gas och i samma ögonblick slog det lågor runt metallröret mellan spisen och gasolflaskan. Snabbt som ögat lyckades jag skruva av kranen och blåsa ut den lilla eldsvådan.
Jag flyttade eländet ut på farstun och lade en massa snö runt den läckande gasledningen, vilket inte hindrade eldsvådan från att återuppta ett par gånger. Till slut var i alla fall vattnet varmt nog att brygga kaffe på.
Det var den bästa kopp kaffe vi har druckit på länge.
0 Svar till “Alltid redo”