När jag fyllde trettio år fick jag vad som här kallas en fåfängdhetsskylt (”Vanity Plate”) till min bil, en nästan ny SAAB 900. Under åren som gått sedan dess har den skylten suttit på många mer eller mindre lyxiga bilar, från en Audi 200 Quattro Avant till den en gång lyxiga Chrysler Town & Country som pryder masthuvudet på den här bloggen.
Den sista april gick registreringen ut på den tretton år gamla lyxkärran med trettiotusen mil på mätaren. Besiktningen gick ut i februari. Vi beställde tid till besiktning härom veckan; vi hade inte använt bilen på ett par månader, så vi fick lov att vänta tills isen runt däcken tinade bort.
Bilen startade utan att tveka, men jag både hörde och kände att det inte låg rätt till när jag backade ut från garageuppfarten. Det lät som om bromsarna hade låst sig under vintern. Den tre kilometer långa resan till Exxon-macken gick fint, och vi lämnade bilen där på söndagskvällen, så de kunde titta på den på måndagen.
Dagarna gick. Vi förstod vad det betydde. Till slut ringde mekanikern och berättade hur det låg till med vår gamla vän. Tusen dollar skulle det kosta bara för att klara besiktningen, och det var bara början. Egentligen skulle bilen behöva mer reparationer än så. Den är rostig i underkanten, strålkastarnas plast är matt och sliten och det droppar lite här och där under karossen.
Vi har länge vetat att Chryslern inte var helt pålitlig. I flera års tid hyrde vi bil när vi åkte på långresor. För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny fyrhjulsdriven stadsjeep till mig, och för ett halvår sedan köpte vi en till åt min fru. Chryslern använde vi mest till att köra hö och liknande ärenden.
Nu stod vi alltså inför valet huruvida det var ekonomiskt försvarbart att lägga ned mer pengar än bilen var värd på vad som säkert inte var de sista reparationerna det här året. En släpkärra skulle vara billigare i längden.
Jag bad om ett par veckors tänketid. Häromdagen pratade jag med min ”gårdskarl” och vi kom överens på telefonen för ett par minuter sedan. Han klarar många reparationer själv, så han får Chryslern i ersättning för tre dagsverken. Vi är båda nöjda med utbytet; han får en billig andrabil och jag får chansen att se min gamla kärra då och då även i framtiden utan att behöva bekymra mig om vad som ska gå sönder härnäst.
Lyxbilsskylten får snart tjäna på ny plats, under den treuddiga stjärnan på den lyxigaste bilen jag någonsin ägt.
0 Svar till “Adjö till en Lyxbil”