Kvällen framskred lugnt ända till kvällspromenaden med Moses. Inom loppet av ett par sekunder blev det ett herrans liv.
Medan Emma påbörjade hundrastningen hämtade jag lite hö i ladan. Det var skymning och ett tjockt dis rullade in från öster.
En stor skunk stod plötsligt mitt på gårdsplanen. Moses, nu två år gammal, gick fram för att hälsa. Emma sade nej och drog i kopplet. Inget hände. Hunden och skunken hälsade mer eller mindre artigt på varandra och kopplet, brustet som genom ett trollslag, fick Emma i handen.
En vidunderlig doft spred sig och blandade sig med grå kvällsdiset. Emma ropade åt hunden att komma tillbaka. Jag hojtade åt skunken att göra motsatsen. Makligt, motvilligt drog den gamle skunkhanen till skogs medan vi tog Moses i kragen och drog honom intill oss för att försöka avgöra om det var han som luktade eller bara luften omkring oss.
Mina ögon och näsborrar sved. Doften var så stark att den påminde mer om något slags kemikalier än vanlig skunklukt.
”Kan du känna skunklukten på honom?” frågade Emma.
”Jag vet inte. Allting luktar ju skunk”, stönade jag.
Inne i huset började beaglarna skälla så fort vi kom in. Allt luktade skunk. Moses verkade inte lukta mer än resten av omgivningen till en början, men så småningom steg intensiteten av skunkstanken runt honom.
”Och vi har ingen tomatjuice”, konstaterade Emma.
”Jag har tid att åka till affären”, erbjöd jag mig.
”Låt mig kolla på internet.”
Så kom det sig att vi snart stod ute på gårdsplanen igen med en våt hund och en hink med väteperoxid, bikarbonat och ”Dawn” diskmedel.
Det blev en kort natt. Moses flämtade. Vi vred och vände oss. Mina näsborrar kände fortfarande skunklukten vart jag än gick.
På morgonronden på ålderdomshemmet tyckte jag huvudsköterskan tittade lite konstigt på mig.
”Kan jag fråga dig något personligt?” började jag.
”Jovisst”, tvekade hon.
Jag harklade mig och började lite tveksamt:
”Luktar jag skunk?”
0 Svar till “En skunk, ett brustet koppel och en ovanligt jobbig kväll”