När vi flyttade hit insåg vi snabbt att vi inte var först på plan. Ett getingbo av apelsinstorlek satt högt under köksgaveln. Det var inga vanliga getingar som bodde där, utan vad som kallas ”bald faced hornets”. Dessa vithuvade insekter lär vara mer aggressiva och territoriella än vanliga getingar.
Emma var mindre än förtjust över grannskapet, så jag lovade göra något åt saken. Efter veckor av glömska fick jag slutligen inspiration sent en högsommarkväll efter en trevlig middag med två glas rödvin. Vid det laget hade de flitiga getingarna förstorat boet, så att det nu var större än en handboll.
Jag hade noterat att det stod ett gammalt järnspett i bortre hörnet av garaget. Med detta som vapen gjorde jag ett språngangrepp på getingboet utan att stanna ett enda ögonblick. Jag släppte bara spettet på marken och fortsatte springa så fort benen bar mig ett bra stycke från huset.
Jag hörde hur det surrade frenetiskt bakom mig, men kastade inga blickar bakåt där jag sprang. Inte förrän ljudet avtog saktade jag farten och påbörjade en vid sväng tillbaka mot köksväggen. Där hängde getingboet, kluvet tvärsöver mitten, med hundra förvirrade hyresgäster surrande kring kanterna. Ingen av dem brydde sig om mig.
Jag berättade för Emma om mitt tapperhetsdåd, men fick inte precis beröm. Hon var dock tacksam att jag inte kommit till skada. Inom tre dagar var boet reparerat och det har stadigt vuxit i storlek sedan dess. Vi lever fortfarande i fred med getingarna.
Härom veckan kom pestkontrollfirman på hembesök, en medelålders man i vit skjorta, blå gummihandskar och en liten vit pickuplastbil. Mannens ögon vidgades vid åsynen av det numera basketbollstora getingboet. Femtonhundra kronor skulle det kosta, utan några garantier, men han kunde inte klara av boet den dagen. Han hade inte biklädseln med sig. ”Kan ni inte vänta tills det blir vinter”, frågade han med mer än en antydan till darrning i rösten.
0 Svar till “Getingboet”