Mitt i förmiddagsrushen på akutmottagningen kom telefonsamtalet. Patty, vår receptionist kom runt hörnet till den kliniska sidan och sa ”Doctor D., your wife is on line two”. Jag tog samtalet inne på mitt kontor, bland högar av oskrivna journaler och osignerade provsvar. Genom den öppna dörren såg jag korridoren med en lång rad dörrar med ”röd flagga” – mer jobb som väntade.
”Hi, what’s up?” frågade jag kort.
”Anna has something to tell you.”
”Put her on.”
Lång paus.
”Hi, Pappa” hördes hennes lilla pipiga röst, en halv oktav högre i telefonen än i verkligheten. ”I’ve lost a tooth.”
Hennes lillebror hade redan passerat den milstolpen genom att ramla och slå tänderna mot en gammal skolbänk, men Anna var försiktig av sig, minst sagt.
”Did you knock it out?” frågade jag ändå.
”No, I just twisted it and it came out all by itself” triumferade min femochetthalvtåring. Så vi pratade om hur Anna vuxit och om ritualerna som hör till sådana händelser innan det blev uppenbart att jag måste återgå till arbetet.
Den kvällen läste vi om Robert McCloskeys tidlösa bok ”One Morning In Maine”, som berättar om en flicka som tappar sin första tand i leran vid stranden och istället använder en hittad måsfjäder och ett uttjänat tändstift så att hon och lillasystern kan önska sig något i lanthandeln på fastlandet.
Innan vi fick barn hade jag alltid varit emot lögner och påhitt som jultomten och påskharen, men delvis efter ptryckningar från Linda, delvis av att bo i ett väldigt sentimentalt land, har jag börjat tro på betydelsen av både traditioner och myter för barns utveckling och fantasi. Så när Anna gick och lade sig hade hon tanden under kudden. Tandskrället var så litet och ynkligt att vi försåg henne med en dekorerad liten plåtburk att lägga tanden i, så den inte skulle komma bort. När Anna somnat, lovade vi, skulle tandfen komma och ersätta tanden med en dollar. Det var visst 10 cent när Linda var liten, men inflationen drabbar även mytologiska varelser.
Under kvällen smög jag gång på gång uppför trappan till Annas rum med en hopvikt dollarsedel i fickan. Varje gng jag gläntade på dörren plirade hennes klarvakna ögon emot mig.
”How are you doing?” frågade jag.
”Good” svarade hon.
”Tooth Fairy come yet?”
”Nope”
”Good night, go to sleep” sade jag.
”Nattinatti” svarade hon.
Efter elvanyheterna och Johnny Carson-monologen på sovrums-TV:n, iklädd min randiga gubbpyjamas upprepade jag samma scen: klarvaken. Linda och jag höll krigsråd. Vi fick lov att sätta väckarklockan. Jag tog första passet – klockan 02.00, precis som när Anna först kom hem frn sjukhuset, 1700 gram tung och tog en timme att mata en ounce varannan timme. Då var det en livsnödvändighet. Nu satte jag väckarklockan p 02.00 för att introducera myten om tandfen i huvudet på en sömnlös förskoling.
Klockan blev två. Anna sov. Jag hukade invid hennes säng och drog försiktigt ut burken. Anna vände sig om i sömnen så att hennes ansikte var alldeles intill mitt. Så slog hon plötsligt upp ögonen.
”Pappa”, log hon.
”Hi”, sade jag med burken i handen. ”I’m checking if the Tooth Fairy’s been here.”
Hon tog burken ifrn mig och skramlade med den.
”Nope.”
”O.K., good night”, sade jag och gick tillbaks och ställde om väckarklockan.
Klockan halv tre stod jag på huk vid hennes säng igen. Hon andades lugnt och regelbundet. Försiktigt rörde jag handen mot hennes kudde. Tvärt öppnade hon ögonen.
”Pappa”, mumlade hon sömnigt.
”I couldn’t sleep” ljög jag. ”Has the Tooth Fairy been here yet?”
Hon plockade ut burken, skramlade med den och konstaterad ”Nope”. Så klev hon ur sängen och gick på toaletten. Snabbt som ögat öppnade jag burken, lade i dollarsedeln tillsammans med tanden. När Anna kom tillbaka skramlade jag med burken och sa ”Aren’t you excited?”
”Yes, Pappa” mumlade hon och lade sig tillrätta på kudden. Hon somnade meddetsamma.
Morgonen därp introducerades den reviderade myten om hur tandfen troligen låtit Anna behlla denna hennes första tand så hon kunde spara den i sin babylåda tillsammans med prematurblöjan och de andra relikerna. Nu måste vi lista ut hur vi kan göra det här bättre nästa gång. Linda har en lovande plan – hon har skaffat en exakt kopia av den lilla plåtburken, så vi kan ….
(april 1989)
