Julen var som vanligt fylld med bestyr och jag glömde bort tablettaskarna. Det var först någon gång i mitten på januari som jag kom ihåg dem.

Där satt jag bakom ratten på min lyx-SUV långt uppe i Nordamerika och stoppade den första tabletten i munnen medan jag körde genom älgskogen. I ett enda ögonblick vällde minnena över mig och jag var plötsligt fem år gammal i Södertälje igen.

Morfar hade antikaffär i närheten av klaffbron och lasarettet. Tvärsöver gården hade han sitt lager. När jag var där brukade han bjuda på Läkerol och när vi gick över gården mellan lagret och affären brukade han vissla monotont, samma ton in och ut, fast blåsriktningen ändrade ljudet, så att han lät som en siren.

En gång i tiden hade han rökt pipa, tror jag, men när jag var fem år gammal åt han Läkerol. Ibland gick vi Stockholmsvägen fram och tittade på de parkerade bilarna. Han namngav dem alla och berättade vilken årsmodell de var och en massa detaljer om varenda kärra som stod intill trottoaren. Själv körde han en tvådörrars Dodge med mörkgrön kaross och vitt tak. Ibland transporterade han möbler på taket.

Morfar hade alltid slips på sig och oftast också knäppkofta under kavajen. Precis så klär jag mig också. Jag har samma hårfäste och samma raka hår. Han hade en pekinges med platt ansikte och jag har en liten persiankatt med samma ansiktsuttryck. Jag är lika bilintresserad som han var och jag tänker mer och mer på honom allteftersom jag blir äldre.

Och nu äter jag också Läkerol.

Själv var jag på däckshoppen och satte på dubbdäcken – i sista minuten, för nu varnar väderrapporten om snö varje dag nästa vecka. Det kom flera tum i mitten av oktober, men den snön smälte bort efter ett par dagar.

Idag kom plogkillen och satte upp markeringspinnar efter gårdsuppfarten. Vi bytte glödlampa i den högsta utelampan och flyttade hästsläpet från sommarparkeringen framför garaget till en mer skyddad plats intill höladan.

Hundarna fick ett par extra långa promenader idag, och mellan lunch och eftermiddagsvändan plockade jag fram receptboken och gjorde en och en halv liter vinglögg. När jag först flyttat hit brukade jag samla på mig glöggkryddor från Sverige varje chans jag fick. Till slut, när jag bara hade en enda påse tillgänglig, skrev jag ned innehållet med rätta proportioner så att jag numera bara köper upp råvarorna:

1,5 liter billigt rödvin

2 kanelstänger

10 kardemummor, torkade

1 matsked kryddnejlikor

ett par matskedar russin

två tumstora (jag skrev så den dagen jag skrev upp receptet) ingefärsbitar

2 dl strösocker

Värm upp, låt dra i en timme och sila sedan bort kryddorna. Servera med nyskållad mandel och mera russin.

Efter eftermiddagspromenaden drack vi glögg i västra glasverandan, som vi kallar ”The West Wing” (västra flygeln, som på Vita Huset). Solen tittade fram och värmde lite extra innanför fönstren.

Till middagen tände vi första adventsljuset. Staken kommer från Sverige och ljusen är riktiga Liljeholmens Kronljus. Här är det svårt att få tag på riktiga stearinljus som inte rinner.

Ikväll skiner månen full från en stjärnklar himmel. Moses började skälla när han fick syn på plogmarkeringen vid uppfartens början. Hans skall besvarades av ylande prärievargar. Han blev märkbart förvånad. De lät nära nog, kanske till och med på vår sida av floden, att vi skyndade oss in för säkerhets skull.

I morgon bitti räknar vi med att vakna till några tum nysnö.

När vi gick husesyn mitt under förra vintern värmde solen upp glasverandan till behaglig temperatur medan resten av huset stod oeldat och kallt.

Härom veckan stod det dock klart för oss att glasverandans säsong drog mot sitt slut när det gällde frukost och middagsmålet. Tanken på en braskamin av något slag var inte långsökt, men vi tycker man ska leva med ett hus i minst ett år innan man gör stora förändringar. Även om vi hade velat installera en kamin eller en öppen spis av något slag har vi knappt tid nog att göra det innan vintern – så snabbt verkar årstiderna skifta här.

Förra helgen var vi på det stora byggvaruhuset för att välja utebelysning till stallet. Strax innanför entrédörren hade de ett antal elkaminer som såg ut som järnkaminer eller öppna spisar.

Sagt och gjort köpte vi med oss en liten svart kamin hem, som ett slags testbrasa – eller eldprov – innan vi bestämmer oss på riktigt.

Vem vet, vi kanske släpar runt elkaminen till andra rum för att testa hur det skulle vara med en liten brasa här eller där. Vi vet redan var den lilla elkaminen ska stå när den en dag ersätts av en riktig brasa här i glasverandan: Marguerite, vår två kilos persiankatt, är alltid frusen. Hon skulle säker uppskatta en ständigt värmande brasa intill sin kattkorg i rummet innanför köket, även om den bara är en elektrisk attrapp.

Vid första åsynen av köket konstaterade vi unisont ”The kitchen’s got to go”. Golvet hade spräcklig linoleum, skåpen var av metall, diskhon emaljerad och köksmaskinerna nästan i funkisdesign. Den inbyggda diskmaskinen av samma fabrikat som köksskåpen, Crosley, matchade perfekt, men både el och vattenanslutningar var bortkopplade.

Efter ett par månader har vi börjat vänja oss vid köksformgivningen och våra efterforskningar har daterat köket till 1957, halvvägs mellan modern nutid och Carl Larssons mest produktiva period.

Tänk vilken enorm utveckling som skedde mellan nittonhundratalets början och dess mitt, och hur litet som egentligen har ändrat sig mellan 1957 och nu – det är i stort sett bara mikrovågsugnen som har tillkommit, men vi har aldrig anammat den uppfinningen.

Frågan har uppstått om vi verkligen vill ha ett tidstroget replikat av ett Carl Larsson-kök i ett hus som trots sitt gammalmodiga utseende är yngre än så.

Kanske är det mer historiskt korrekt, för att inte tala om lättarbetat, att acceptera det faktum att vi har ett lyxkök av 1957 års modell – en veritabel halvantikvitet!

Emma var mindre än förtjust över grannskapet, så jag lovade göra något åt saken. Efter veckor av glömska fick jag slutligen inspiration sent en högsommarkväll efter en trevlig middag med två glas rödvin. Vid det laget hade de flitiga getingarna förstorat boet, så att det nu var större än en handboll.

Jag hade noterat att det stod ett gammalt järnspett i bortre hörnet av garaget. Med detta som vapen gjorde jag ett språngangrepp på getingboet utan att stanna ett enda ögonblick. Jag släppte bara spettet på marken och fortsatte springa så fort benen bar mig ett bra stycke från huset.

Jag hörde hur det surrade frenetiskt bakom mig, men kastade inga blickar bakåt där jag sprang. Inte förrän ljudet avtog saktade jag farten och påbörjade en vid sväng tillbaka mot köksväggen. Där hängde getingboet, kluvet tvärsöver mitten, med hundra förvirrade hyresgäster surrande kring kanterna. Ingen av dem brydde sig om mig.

Jag berättade för Emma om mitt tapperhetsdåd, men fick inte precis beröm. Hon var dock tacksam att jag inte kommit till skada. Inom tre dagar var boet reparerat och det har stadigt vuxit i storlek sedan dess. Vi lever fortfarande i fred med getingarna.

Härom veckan kom pestkontrollfirman på hembesök, en medelålders man i vit skjorta, blå gummihandskar och en liten vit pickuplastbil. Mannens ögon vidgades vid åsynen av det numera basketbollstora getingboet. Femtonhundra kronor skulle det kosta, utan några garantier, men han kunde inte klara av boet den dagen. Han hade inte biklädseln med sig. ”Kan ni inte vänta tills det blir vinter”, frågade han med mer än en antydan till darrning i rösten.

Idag lyser en varm septembersol från en klarblå himmel. En nyinköpt svensk flagga från Monica´s Scandinavian Imports vajar försiktigt från farstubron på vårt Faluröda lilla hus.

Soltorp kallar vi gården; när vi började leta hus låg snön meterdjup över Caribou och vinden piskade över milsvida potatisåkrar och rapsfält, men det här lilla huset låg i en vindstilla, solfylld södervänd glänta och riktigt gassade med sina glasverandor. Huset såg så svenskt ut att vi fann det välbekant och helt oemotståndligt.

Jag hade stora ambitioner på att skriva om våra mödor och glädjeämnen här, men livet gav mig inte tillräckliga marginaler för att göra det. Två veckor efter vår ankomst blev Caleb, vår tjugoåriga arabhäst, plötsligt obotligt sjuk. Han ligger nu begravd intill en liten björk vid egendomens högsta punkt med utsikt över Soltorp och vår specialbyggda lada där vår nyadopterade märr nu bor ensam. Vi hade valt henne som sällskap till Caleb, men det varade inte länge.

Nästan varje vecka har det varit något som har krävt så mycket tid och uppmärksamhet att det inte har blivit något skrivet.

Idag är jag sjukskriven. Jag trodde det var ovanligt kallt på kliniken igår, men just innan jag som sista man ut kollade tempen, så visade det sig att jag hade 39 graders feber. Även om jag hade kunnat släpa mig till jobbet idag hade det varit fel beslut – tisdag är ålderdomshemsdag för mig. Det går inte an att ta med sig sådana sjukdomar dit!

Jag har vilat en hel del idag, men lite nytta måste man ju göra. Eftersom nätterna har varit kalla, kring fem grader ibland, och vår kvarvarande häst kom från det betydligt varmare New Jersey, så provade vi några nyinköpta vintertäcken på henne. Därefter plockade jag fram en fjärrtermometer som vi hade på en av altanerna i Orland, så vi kunde ligga i sängen och se hur kallt det var ute. Den lilla manicken är inkapslad i vit plast, numera gulnad av sol och ålder. Den satt förr på en vitmålad pelare intill vårt herrgårdsgula hus.

Jag öppnade packlådan med termometern, knöt upp plastpåsen den låg i och tog försiktigt fram först mottagarenheten och sedan sändarenheten.

På baksidan av den gulnade plastmanicken satt en tjock liten klick rödfärg av precis samma nyans som Soltorp!

Medan Emma påbörjade hundrastningen hämtade jag lite hö i ladan. Det var skymning och ett tjockt dis rullade in från öster.

En stor skunk stod plötsligt mitt på gårdsplanen. Moses, nu två år gammal, gick fram för att hälsa. Emma sade nej och drog i kopplet. Inget hände. Hunden och skunken hälsade mer eller mindre artigt på varandra och kopplet, brustet som genom ett trollslag, fick Emma i handen.

En vidunderlig doft spred sig och blandade sig med grå kvällsdiset. Emma ropade åt hunden att komma tillbaka. Jag hojtade åt skunken att göra motsatsen. Makligt, motvilligt drog den gamle skunkhanen till skogs medan vi tog Moses i kragen och drog honom intill oss för att försöka avgöra om det var han som luktade eller bara luften omkring oss.

Mina ögon och näsborrar sved. Doften var så stark att den påminde mer om något slags kemikalier än vanlig skunklukt.

”Kan du känna skunklukten på honom?” frågade Emma.

”Jag vet inte. Allting luktar ju skunk”, stönade jag.

Inne i huset började beaglarna skälla så fort vi kom in. Allt luktade skunk. Moses verkade inte lukta mer än resten av omgivningen till en början, men så småningom steg intensiteten av skunkstanken runt honom.

”Och vi har ingen tomatjuice”, konstaterade Emma.

”Jag har tid att åka till affären”, erbjöd jag mig.

”Låt mig kolla på internet.”

Så kom det sig att vi snart stod ute på gårdsplanen igen med en våt hund och en hink med väteperoxid, bikarbonat och ”Dawn” diskmedel.

Det blev en kort natt. Moses flämtade. Vi vred och vände oss. Mina näsborrar kände fortfarande skunklukten vart jag än gick.

På morgonronden på ålderdomshemmet tyckte jag huvudsköterskan tittade lite konstigt på mig.

”Kan jag fråga dig något personligt?” började jag.

”Jovisst”, tvekade hon.

Jag harklade mig och började lite tveksamt:

”Luktar jag skunk?”

New Sweden ligger en dryg mil utanför Caribou, Maine. 1983 kom jag hit för första gången. Jag hade läst om svenskkolonin här i Svenska Dagbladet medan jag bodde i Sverige. 1980 brevväxlade jag en kort tid med några svenskättlingar här och blev erbjuden att komma och undersöka möjligheterna att flytta hit. Jag har nu, efter alla dessa år, bytt jobb och köpt ett litet rött lanthus i Caribou, fyra timmars bilväg från vårt hus nere vid kusten. I kommande inlägg kommer jag att berätta om vårt nya liv långt uppe i svenskbygden nära den kanadensiska gränsen.

Den sista april gick registreringen ut på den tretton år gamla lyxkärran med trettiotusen mil på mätaren. Besiktningen gick ut i februari. Vi beställde tid till besiktning härom veckan; vi hade inte använt bilen på ett par månader, så vi fick lov att vänta tills isen runt däcken tinade bort.

Bilen startade utan att tveka, men jag både hörde och kände att det inte låg rätt till när jag backade ut från garageuppfarten. Det lät som om bromsarna hade låst sig under vintern. Den tre kilometer långa resan till Exxon-macken gick fint, och vi lämnade bilen där på söndagskvällen, så de kunde titta på den på måndagen.

Dagarna gick. Vi förstod vad det betydde. Till slut ringde mekanikern och berättade hur det låg till med vår gamla vän. Tusen dollar skulle det kosta bara för att klara besiktningen, och det var bara början. Egentligen skulle bilen behöva mer reparationer än så. Den är rostig i underkanten, strålkastarnas plast är matt och sliten och det droppar lite här och där under karossen.

Vi har länge vetat att Chryslern inte var helt pålitlig. I flera års tid hyrde vi bil när vi åkte på långresor. För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny fyrhjulsdriven stadsjeep till mig, och för ett halvår sedan köpte vi en till åt min fru. Chryslern använde vi mest till att köra hö och liknande ärenden.

Nu stod vi alltså inför valet huruvida det var ekonomiskt försvarbart att lägga ned mer pengar än bilen var värd på vad som säkert inte var de sista reparationerna det här året. En släpkärra skulle vara billigare i längden.

Jag bad om ett par veckors tänketid. Häromdagen pratade jag med min ”gårdskarl” och vi kom överens på telefonen för ett par minuter sedan. Han klarar många reparationer själv, så han får Chryslern i ersättning för tre dagsverken. Vi är båda nöjda med utbytet; han får en billig andrabil och jag får chansen att se min gamla kärra då och då även i framtiden utan att behöva bekymra mig om vad som ska gå sönder härnäst.

Lyxbilsskylten får snart tjäna på ny plats, under den treuddiga stjärnan på den lyxigaste bilen jag någonsin ägt.