Nya Tider

Presidentvalet är över och jag håller på att assimilera vad som har hänt, samtidigt som jag funderar på vad framtiden kan tänkas bringa.

Jag är inte amerikansk medborgare och har inte engagerat mig i politiken annat än som privatfilosofisk observatör.

Det här landed har skakats av allt som hänt sedan attackerna på New York och Washington 2001. I de första krisögonblicken kändes det delvis betryggande att ha en tufft talande president som inte tvekade att gå till motattack, men alltsom åren har gått så har också känslan av hopplöshet ökat vad det gäller teorierna om att våld måste mötas med våld.

Vi har sedan Enron-skandalen sett storföretag efter storföretag rasa samman på grund av företagsledningarnas brist på etik. Fixeringen på självförrikande och kortsiktiga vinster har dragit ned först flera storindustrier, sedan fastighetsspekulatörerna och nu senast flera investeringsbolag och storbanker. Våra egna pensionsfonder har decimerats på mindre än ett år.

Det är uppenbart att folk hoppas på något nytt, och många ser något messianskt i Amerikas förste svarte president. Många hoppas att Barack Obama ska ena denna desillusionerade nation. Kanske kan han inspirera som John Kennedy gjorde.

Jag har känt något som jag inte fann ord för tills i morse – något som är historiskt för mig också: För första gången kommer jag att vara äldre än presidenten. Min fru påpekar att jag tänker alldeles för mycket på min ålder. Jag håller med henne att man inte ska fixera sig vid sånt, men jag tror också att det är nyttigt att tänka på hur åldern medför egna och andras förväntningar på vishet.

Jag har nu också blivit utsatt för hot mot min ställning på arbetet, och som 55-åring är jag inte lika ettrig som jag var förr. Nu funderar jag på hur jag kan möta dessa hot med vishet istället för motattack.

Jag har aldrig varit helt såld på den amerikanska tuffhetskliche´n, och när jag ser tillbaka på vilka konflikter jag har klarat bäst, så är det just de situationer där jag har sett en ”win-win” lösning som framstår som de mest framgångsrika. Trots att jag ibland skryter med att jag stämde min egen advokat en gång och vann, så gav det mig i längden ingen tillfredsställelse.

Jag tror vi står inför nya tider. Vi kan inte längre tvångsstyra världen eller livet. Jag tror inte ens att de flesta andra nationer bryr sig så mycket om vad vi tycker på den här sidan Atlanten eller Stilla Havet.

Novembersnö

I morse när vi vaknade var hela världen vit, sånär som på floden, som låg där svart och såg ovanligt kall ut. Vi tittar inte på TV och lyssnar nästan aldrig på radion, så vi får vår väderrapport i vanliga fall via dagstidningen och vid ovädershot via väderradion, som har en datorröst och repeterar rapporten dygnet runt.

Det här snöfallet var inte förutspått av dagstidningen, och jag tror att många här var oförberedda. I våra trakter är det ganska ovanligt med snö före Thanksgiving.

Hundarna var smått roade av snön. Schäfervalpen, som nu är ett och ett halvt år visade störst entusiasm eftersom han bara har genomlevt en vinter tidigare. Beaglarna rusade ut vid morgonpromenaden och slirade på altanen och nedför Kyrkgatan, men sedan lugnade de ned sig.

Vi hade planerat att åka till stallet med lite hö till Caleb, men den gamla Chryslern med ”LYXBIL” skyltarna har fortfarande sommardäcken på och när jag körde den en kilometer långa vägen till postkontoret och tillbaka för att hämta posten slirade jag i uppförsbacken. På hemvägen jobbade de låsningsfria bromsarna. Det var uppenbart att vi inte kunde ta den bilen till stallet. Den enda bilen med dubbdäck så här tidigt på året var fin-SUVen och den har aldrig haft hö där bak. Vi hade den detaljerad för en månad sedan, så jag bestämde mig för att åka in till järnaffären ett par kilometer härifrån för att köpa riktigt stora plastsäckar, så vi kunde ta åtminstone en höbal i SUVen utan att skräpa ned.

När jag hade järnaffären inom synhåll blev det stopp på grund av en lång bilkö. Vi har aldrig bilköer annat än under sommartid här. Det var uppenbart att det hade varit en olycka längre fram på vägen. Jag satt stilla ett tag och såg sedan bärgningsbilen med en krashad pick-up där bak. Jag såg polisens blåljus en bit bort när jag så småningom kom fram till järnaffären.

Vid kassan hörde jag skvallret om hur någon kraschat in i ambulansen efter pick-upolyckan. Det är samma historia varje år; folk är oförberedda och kommer inte ihåg hur man kör på halt väglag.

Efter lunch körde vi med Moses och en plastinpackad höbal i finbilen till stallet för att hälsa på Caleb. Han var inne i sitt stall, medan de andra hästarna, inklusive de två andra, frusna, araberna var ute. Hemma igen blev det brasa i kakelugnen och lite ost och rödvin.

Vi var oförberedda – det har plötsligt blivit dags att göra lite glögg att dricka när vi kommer in från kylan!

Hö bak i bilen

När jag som artonåring kom till Amerika som utbytesstipendiat hade jag den säkerligen vanliga förväntningen att alla amerikaner levde i lyx, körde Cadillac och simmade i egen swimmingpool.

Vårt Loftleidirplan drevs av gamla Royce Rolls turbo-prop motorer och landade i New York ett par timmar försenat, så vi missade vårt anslutningsflyg till Boston.

Klockan två på morgonen, tjugofyra timmar sedan jag lämnade Sverige, träffade jag min amerikanska värdfamilj för första gången. Dom verkade tröttare än jag var. Deras son, min ”bror”,  låg på sjukhuset, och när vi till slut lämnade terminalbyggnaden visade det sig att de inte körde Cadillac, utan en Studebaker herrgårdsvagn. Jag lade in min resväska, mitt handbagage on min gitarr där bak, och noterade att det fanns en hel del hö i lastutrymmet.

Tre kvarts timme senare, efter en lång bilfärd ut ur Boston och genom stad efter stad med villor på stora tomter i helmörker, svängde vi in vid deras röda enplansvilla med hästhage bakom. Där bodde ”Playboy”, deras häst, som jag skulle komma att mata varje dag när jag kom hem med den gula skolbussen.

Trettiosju år senare bor jag i Amerika, med swimmingpool och tre lyxbilar, om man räknar med den tolv år gamla Chryslern med nummerplåten som säger ”LYXBIL”. Den kärran tog vi idag för att titta på ett parti hö en och en halv timmes bilväg norrut och för att ta hem sex balar till Caleb, vår häst, som inte har så bra hö där han nu är inackorderad.

Inte tänkte jag mig då, sommaren 1971, att jag också en vacker dag skulle köra runt med hö bak i bilen…

Gratis Internet

Jag betalar 38 dollar i månaden för vår internet-anslutning. Mannen tvärsöver floden betalar ingenting.

Vår lilla by har inte ens kabel-tv. Tills helt nyligen hade vi bara vad som här kallas ”dial-up” (uppringning) som intenetuppkoppling. Titt som tätt fick vi papper i posten om hur telefonbolaget nu erbjöd bredband i vårt område. Jag ringde upp och frågade ett par gånger, men fick alltid samma svar – det erbjudandet gällde inte vårt nummer. Fär ett år sedan fick jag nys om att min granne, som driver ett ”Bed & Breakfast”, hade DSL (Digital Subscriber Line) från samma telefonbolag. Jag ringde upp igen. Det visade sig att vår huvudtelefonlinje, som är gammal, inte klarar DSL, men vår tredje telefonlinje, som är mycket nyare, klarar det. Sagt och gjort – vi hade snart Internet via DSL, och snart ett trådlöst nätverk. Vårt trådlösa nätverk har ett komplicerat lösenord; det dikterades vid installationen. Grannen, däremot, har inte något lösenord, utan ett ”öppet nätverk”. Det upptäckte vi när vårt internet gick långsamt och det visade sig att vi åkte på hans nätverk av misstag.

Härom dagen hade antikaffären på hörnan öppet hus, och det stod en massa bilar parkerade utefter strandgatan. Jag gick med beaglarna utefter de parkerade bilarna och hoppade till av en hostning från en svart Jeep , som jag passerade. I den bilan satt en man och tittade på skärmen på en portföljdator.

Efter den dagan har jag sett den mannen kvart i sju varje morgon när jag går morgonpromenad med beaglarna och också varje kväll när vi går kvällspromenad. Han sitter alltid där, precis framför grannens hus, i det bleka ljuset från sin portföljdator.

En gång råkade Emma se honom lämna sin position och köra nedför gatan, över bron och sedan fram till huset tvärsöver floden. Han släckte bilstrålkastarna just som han svängde in på sin infart, men hon är säker på att det var där han körde in.

Antingen är han en snåljåp, eller också har han för gamla telefontrådar för att ansluta sig till internet. Vad som än är förklaringen, så angår det oss inte…

Två veckor till valet

Valet är nära. Våra grannar har skyltar på gräsmattorna. Vi vet vem som röstar på vem. Vi håller oss neutrala. Emma röstar inte och jag är utlänning.

Intrycket vi får när vi kör runt i våra trakter är att fler gräsmattor har McCain-Palin-skyltar än Obama-Biden.

Trots att tiderna är dåliga med låg dollarkurs, höga bensin- och oljepriser, sjunkande pensionsvärden på grund av aktiekrisen och stigande arbetslöshet, så verkar det som om Obamas kommentar om arbetarklassens tilltro till kyrkan och handvapnen är sann; i dessa tider drar sig många mindre bemedlade till konservativa kandidater, i alla fall i våra trakter.

Ett ögonblick i rampluset

Jag skriver den här bloggen för att det roar mig. Jag hade en likadan på Blogger men koncentrerar numera allt bloggande på WordPress. Min läkarblogg är mitt allvarligaste bloggskrivande. Amerikabrev kan gå många dagar utan en enda ”hit”. Döm om min förvåning när en liten snutt om höstdagjämningen fick 142 besök på en enda dag. Sedan dess har det varit tyst igen. Jag vet inte om det var några skolklasser som gjorde Googlesökning om höstdagjämning eller vad det kan ha varit, men nu verkar det vara över för den här gången…

Höstdagjämning

Dagen före höstdagjämningen började tidigt, trots att det var söndag. Beaglarna var orologa och vi vaknade tidigt. Efter kaffe på sängen gick jag en lång promenad med dem utefter floden. Dimman lättade just och reste sig i små cirklar upp från vattenytan precis som dansande älvor. Denna synvilla ligger säkert bakom den svenska myten om älvor som dansar i gryningen, men man kan se samma sak hos oss i New England.

Senare på morgonen pratade jag med mamma i Sverige och Erik i sta´n. Han ska ut och campa nästa helg och berättade att han alltid tycker sig höra älvorna sjunga när han vaknar tidigt på morgonen i tältet. Han har aldrig nämnt det förut; det var en underlig tillfällighet att han skulle nämna det idag.

Efter senfrukost med svampomelett åkte vi en runda för att titta på ett nytt stall en halvtimmes bilväg hemifrån och också för att titta oss om efter första tecknen på höstfärger. Ett fåtal träd har börjat byta färgdräkt. Emma körde; sedan vi köpt ny bil åt henne för några veckor sedan tar vi alltid hennes bil numera och jag får sitta bredvid.

Innan middagen satt vi ute en stund, iklädda jackor, och drack varsitt glas rödvin för att ta tillvara på sommarens sista timmar. Imorgon är det höst, och Anna fyller 25 år. Tiden går fortare och fortare.

Septembermåne

Det här var en svår vecka för många amerikaner. 11:e september 2001 förändrade världen, och varje år återupplever vi den dagen. Jag kommer ihåg hur jag först hörde om attackerna. En pensionär kom iklädd shorts till sin hälsoundersökning; det var en het sensommardag.

När jag steg in i undersökningsrummet sa han: ”Dom krashade in i ett av tvillingtornen!”

”Vem?” frågade jag.

”Terrorister!”

Världen förlorade sin oskuld i det ögonblicket. Min fru och jag tittade på TV-nyheterna för första gången på flera månader. Vi bestämde oss för att alltid ha kontanter i kassaskåpet och undrade om vi en vacker dag skulle tvingas fly hals över huvud på grund av ett hot mot något strategiskt mål i närheten. Vi hade planerat att delta i en konferens i Boston ett par dagar senare, men avbeställde alltihop när vå såg stormtrupper springa in på Westin-hotellet på kvällsnyheterna. Dagen därpå inställdes hela konferensen.

Vi var tveksamma om TV-nyheterna och lokaltidningen skulle ge oss tillräckligt djupgående nyheter och analys av nationella och internationella nyheter, så den 18:e september prenumererade jag på The Wall Street Journal.

Vi hade besökt Sverige i juli 2001, och den resans smidighet är nu bara ett minne. Att flyga har blivit obekvämt och inte längre njutbart.

Den här veckan markerade slutet på en sommar som inte blev av. Vödred var motstridigt, altanen möglade och vi tillbringade inte mycket tid utomhus. Vi tog aldrig ekan uppför floden som vi brukade göra förr om åren.

Onsdagkvällen var småkall och jag slog på värmepannan efter tre månaders sommaruppehåll. Gäs flög över huset i V-formation när jag gick ut med beaglarna efter jobbet, och under kvällspromenaden hörde jag plaskandet av bävrar som slog svansen mot den lugna vattenytan i vår lilla flod. Som vanligt svarade jag genom att slänga pinnar i vattnet, varje gång med ett svansplask som svar. 

Torsdagen den 11:e september flaggade vårt lilla postkontor inte på halv stång, utan med flaggan längst nedtill på stången, något jag aldrig har sett tidigare.

Ikväll speglar sig den fulla septembermånen i det stilla vattnet på floden som har kommit att markera årstiderna i min lilla dalgång med sommarens näckrosor, höstens bävrar, vinterns ismusik och vårens översvämningar. Luften är stilla; inget trafikljud hörs från Riksväg 1, inga gatuljud från byns centrum, inga livstecken från gårdar eller vardagsrumsfönster; Amerika är tyst den här veckan medan hon brottas med sin förlorade oskuld och förbereder sig för en vinter av höga olje- och matpriser, ökande arbetslöshet och nyheter om krig utat hopp om seger.

Länk till engelsk version

Finns det någon läkare ombord?

Jag sitter på Newarks flygplats och väntar på mitt flyg till Sverige. Istället för en bok har jag min portföljdator med mig den här gången. Jag tror det tog längre att koppla mig till det trådlösa nätverket än att flyga hit.

Jag hoppas på en snabb och lugn flygning denna korta resa för att hälsa på mina föräldrar. Som läkare har jag ibland blivit ombedd att hjälpa medpassagerare med hälsoproblem.

Min förra sommarresa till Sverige slutade en ovanligt het dag. Ekonomikabinen på den stora Airbus-maskinen var proppfull. Det var ett par minuter före avgång från Arlanda och kabinbesättningen gick nedför gångarna och kontrollerade stolsryggar, brickhyllor och bagagehyllor. Två rader bakom oss stannade de och jag hörde dem fråga ”Sir, are you all right?” och lågmälda röster fortsatte prata ett tag. Pursern anlände, och snart hördes det klassiska kabinutropet:

”Finns det någon läkare ombord?”

Jag lutade mig över och rörde vid en av flygvärdarna och sa: ”Jag är läkare.”

Den medelålders mannen var genomvåt av perspiration. Han var amerikan, hans fru svenska, och de hade tre barn i skolåldern.

”Jag mår inte bra”, sa han på engelska. Hans puls var svag och snabb, men inte oregelbunden. Frun beskrev att han hade haft feber till och från i två dagar. Igår hade han varit på en distriktsläkarmottagning i en av Stockholms norra förorter utan någon exakt diagnos. Hustrun frågade honom om han ville komma av planet och åka till Karolinska. Han verkade tveksam. Medan jag gick igenom en snabb allmänutfrågning uppenbarade sig kaptenen. Han behövde fatta ett beslut. Skulle passageraren tillåtas följa med planet?

Det verkade vara mitt beslut. Å ena sidan kunde mannen ha en helt vanlig virusinfektion och klara sig fint hela vägen hem utan att förlora kontrollen över några kroppsfunktioner, men å andra sidan kunde det bli mycket otrevligt i kabinen. Han kunde också ha något allvarligt eller till och med livshotande inom några timmar och på 10000 meters höjd. Slutligen, tänk om han hade något mycket smittsamt – kom ihåg SARS-epidemin 2003, som ansågs ha spridits genom flygresor. 

Jag sa till kaptenen att jag tyckte mannen borde gå av i Stockholm. Kaptenen verkade lättad. Frun bestämde att hon och barnen också skulle gå av planet.

Kaptenen förklarade förseningen över högtalarsystemet medan familjen tog sig av planet. Pursern försvann och kom sedan tillbaka med gratis champagne åt Emma och mig. En annan läkare dök plötsligt upp från förstaklasskabinen med en liten chokladask till mig. Han verkade lätt berusad så här tidigt på dagen.

Triage är en grovsyssla. Man behöver inte ställa diagnos. Man behöver inte ha rätt. Allt man behöver göra är att välja det handlingsalternativ som leder till mista möjliga skada ifall man väljer fel.

Kyrkan och Advokaten

Livet i vår lilla by är inte alltid så idylliskt som man kan tänka. Ta till exempel historien om hur metodistkyrkan mitt i byn byggde en ny handikapp-parkering.

Församlingen är liten och trogen och med åren har den blivit äldre, helt naturligt. Fler och fler församlingsmedlemmar har svårt att ta sig in från parkeringsplatsen tvärsöver gatan och uppför en liten backe.

Prästgården ligger vägg i vägg och har en stor, sluttande gräsmatta med fin utsikt över floden. Församlingen bestämde sig för att bygga en handikapp-parkering på en del av prästgårdens gräsmatta. Infarten skulle bli från ”Parsonage Street” (Prästgårdsgatan).

Stopp i klaveret! Så enkelt var det inte. Parkeringsplatsen var preliminär och användes redan när villaägaren tvärsöver Prästgårdsgatan ringde polisen (County Sheriff) och klagade. Det visar sig att denna villaägare, som råkar vara advokat, faktiskt äger två meter av prästgårdens gräsmatta enligt lantmätaren.

Advokaten vägrade låta kyrkfolket köra över den två meter  breda gräsremsan, så nu i veckan har kyrkan förstört resten av prästgårdens gräsmatta och byggt en helt ny infart till parkeringsplatesen från huvudgatan och uppför den sluttande gräsmattan med flodutsikt.

Advokaten får nu utsikt över den nya uppfarten till parkeringsplatsen, istället för gräsmattan och ett underbart gammalt äppelträd, som strök med på kuppen. Om hon hade gått med på den ursprungliga lösningen hade hon inte ens kunnat se uppfarten från sitt vardagsrum. 

En principsak, helt uppenbart, men nu ser det inte så pittoreskt ut mitt i byn!